Sara mobbades

Sara mobbades

Här får vi följa Sara, en ung kvinna som nu delar med sig av sina erfarenheter efter mångårig mobbning och utanförskap. Idag är Sara en överlevare som verkar för att motverka mobbning på alla plan. I denna blogg får vi följa hur hon har tagit sig vidare för att komma dit hon är idag.

Vem är Sara?

Sara som länge var enda barnet var en blyg och tystlåten flicka med unga föräldrar. Att drömma sig bort genom fantasins skapande kraft och söka tröst och kärlek bland dockorna var hennes sätt att överleva vardagens ensamhet. Sara visade aldrig hur ensam och utanför hon kände sig. Det var som en stor klump som växte sig allt större och större inom henne, en klump som aldrig fick möjlighet att komma ut.

När det var dags för skolstart, så kom en osäker tjej med sin mamma som alla andra till skolan för upprop. Försiktigt räckte Sara upp handen när hennes namn ropades upp och så var det jobbigaste över för stunden. Flera av hennes klasskamrater var de hon under ett år hade gått med i förskolan, så det skulle nog till att gå bra.  Läxorna gick sådär, läsningen var inga problem men det muntliga och räkningen var något svårare, så Sara fick lägga mer tid på skolarbetet än flera av hennes kamrater, något som också gjorde att hon inte kunde vara med sina kompisar lika mycket som andra. Problemen började på allvar i tredje klass, då kom det en ny till klassen, som var väldigt dominant och fartfylld. Det som hittills fungerat bra blev istället en plåga, här började hon bli intryckt i buskarna på vägen till och från skolan, under rasterna ville hon helst bara gå och gömma sig, annars var det samma sak där till stor del. Sara hade här fortfarande kompisar som hon var med på många raster under halva det skolåret, sen hände något och de började haka på övriga, framförallt hon som var den värsta mot Sara. Ingen såg något, fastän Sara blev än mer tystlåten, dröjde sig kvar efter gymnastiken eller sprang hem från skolan för att försöka komma undan slag och lera. På helgerna var hon fortfarande med kompisar, fram tills trean slutade. Något hände den där sommaren, klassen delades och hon hamnade inte med sina kompisar utan med en helt ny sammansättning. De som varit värst tidigare hamnade också här. Här började utanförskapet på allvar, nu ville hon bara gå hem på luncherna och gömde sig mer eller mindre varenda rast för att slippa undan. Ibland försökte hon att vara med men det var aldrig på gemensamma villkor utan från övrigas, ett ständigt pressande och jagande eller så fick hon vara med bara för att fylla ut om någon saknades, då dög hon.